Saknad som ej går att sätta ord på

Det finns de gånger saker händer som gör att man kan gå vidare i livet och tillåta sig glömma och förlåta det som var eller det som hände.
Men vissa saker kan man inte glömma, man kan ej förstå och man kommer aldrig någonsin kunna förlåta.
Man sitter där till förbannelse ta sig och försöker leta svar och försöker förstå... men det finns inga svar och det går inte att förstå hur väl man än försöker.
Det slutar med att tårarna börja falla och allt kännas så hemskt fel... för det är precis vad det är... det är för jävla fel!
Mitt i all gråt blir man arg och har bara lust att slå, skrika och sparka för det ska bli lättare att hantera.. men det blir inte lättare.. kanske för någon minut.. men inte mer än så..

Mitt i allt börjar man tänka på alla de andra därute som tänker, känner och saknar... liksom jag...
Man är inte ensam om allt detta vilket någonstans kan kännas som ett onsynligt stöd...
Man blir så arg när man går igenom alla artiklar från första stund för att försöka se klart..
Men det man ser.. är bara massa fel... eller?
Uttalanden, dömmanden, information som kanske borde väntats med..
Men vad bryr sig tidningarna om det idag?
Ärligt... jag tror dem skiter i alla oss därute egentligen..
Dem vill bara tjäna pengar på all den där informationen.. dem bryr sig inte hur mycket skada och sorg det för med sig till oss här ute... eller gör dem det såhär efteråt när dem själva ser vad deras artiklar bidragit med???
Gör dem det eller är det bara jag som önskar att dem ska det?

Jag vet att dessa ord jag skriver låter tunga... och det är dem också.. dem väger ton... och lite till...
Om man kunde spola tiden tillbaka... om man kunde göra det...
Fy fan vad mycket som inte skulle behövt hända därute i världen egentligen. Så mycket som skulle kunna undvikits egentligen..eller?

Saknaden efter dig är enormt och den går ej att sätta ord på...
VI lever kvar, medan du befinner dig i en annan dimension.. i en annan värld utanför den vi lever i...
Någonstans så önskar jag att vi alla kommer mötas då sanden i vårt timglas runnit ur.. och vi levt klart våra liv... jag önskar, jag hoppas och jag vill tro att det en dag ska vara så...
Att alla de man sett upp till, älskat och fått dela glädje och sorg med.. kommer återförenas.. i alla fall dem som förtjänar det..