Jag sitter här i min ensamhet och tankarna går till dig.
Jag vet inte längre om det finns hopp om mänskligheten längre, för det känns verkligen inte som det.
Att saker och ting som har ont i sig bådar gott med sig... det är bara en lögn.. för det är inte så.
Man kan önska, drömma, hoppas, minnas och längta... men du kommer aldrig mer tillbaka någonsin.
Du är någon annanstans... i en helt annan värld än den som vi som är kvar befinner oss i.
Att sakna någon är skit svårt...
Det är tungt, jobbigt och ibland tappar man hoppet... men man försöker alltid ta sig upp igen... på något sätt i alla fall lyckas man göra det... fråga mig inte hur... för hur vet jag inte..
Kanske är det alla fina minnen som får en att kämpa vidare...
Det finns så enormt många frågor som saknar svar...
Man tror att saker och ting alltid har ett slut.. men jag tror inte att detta någonsin kommer sluta.. det kommer fortsätta...
Och det gör mig så enormt ledsen att tänka så... men jag gör verkligen det.. för det är så det känns... det är så det tycks vara..
Du kommer aldrig glömmas...
Du kommer alltid vara den som blir minnes för dina underbara sidor... för din underbara personlighet.. och för alla underbara galenskaper som fick oss att skratta...
För oss lever du för alltid kvar... för oss är du aldrig borta..