Vila i frid min älskade, underbara och fina vän

Du är tusen vindar över sjön

Du är silverglittret över snön

Du är solsken över mogen säd

Du är stilla regn i höstens träd

På andra sidan stranden ska jag möta dig en gång

Ömt du då räcker mig din hand och luften fylls utav fågelsång

Då ska vi tillsammans vandra och aldrig mer skiljas åt

Vila i frid älskade, underbara och fina P

Du kommer för alltid finnas kvar här i mitt hjärta och alla minnen tillsammans med dig kommer att för alltid leva kvar hos mig

Saknaden efter dig är enorm och för mig kommer du för alltid vara påväg

Sov gott vännen <3

Jag vet inte hur jag ska leva ut all denna sorg inom mig och allt hat mot dem som gjorde allt detta mot dig, vad dem nu gjort?

Hur kunde någon vilja skada någon som dig??

Jag minns våra sista sms du skrev till mig...jag har dem fortfarande kvar i mobilen...

Jag väntar fortfarande på att du ska skicka det där sms:et, att min mobil ska plinga av ditt samtal som kommer.. men nu vet jag den 23/9-11 att du aldrig kommer kunna skicka det där sms:et du lovade skicka, du kommer aldrig kunna ringa mig och vi kommer aldrig kunna sitta där hemma hos dig i din lägenhet och dricka kaffe och prata om allt och ingenting...

Du fanns alltid där för mig när jag var ledsen eller arg... våra djupa samtal på msn eller per telefon..

Du som alltid sa att om man bara försöker så kommer allt att ordna sig... och jag sa: nej det kommer det inte.. Nej, men vi försöker svarade du alltid och skrattade och log..

Jag minns festen hemma hos dig i början av 2011 tillsammans med T, vi satt och tramsade och skrattade hemma hos dig och bara hade det awesome tillsammans... lyssnade på musik och drack.. senare på kvällen drog vi till Harrys.. Vi mötte din bror på vägen och du sa efter att vi snackat en stund med honom: jag är alltid så orolig för honom när han är ute.. syskon emellan du vet.. sen skrattar du och vi går vidare i armkrok....du ville först inte jag skulle ta taxi hem den kvällen för klockan var långt efter 3 och morgonen började gry men jag valde det ändå... Du och T stod utanför Monte och frös tillsammans med mig till taxin ( som var försenad) äntligen anlände...

Jag skickade sms till dig när jag kom hem precis som jag lovade dig...

Tänk alla de gånger vi kunde öppna oss för varandra precis såsom polare ska kunna göra...

Kunna acceptera och rätta och säga sin mening utan att ta illa vid... lyssna och bara finnas där när det som mest är behövande..

Du är så fruktansvärt saknad av mig och jag kan inte längre hålla tårarna borta...

Jag lovade mig själv att vara stark.. och det har jag varit.. inte slutat hoppats en sekund.. även om de vissa dagar var nära.. men då tänkte jag alltid: Det hade DU aldrig gjort..

Vad hade P gjort?

Sen orkade jag bita ihop och kanse fälla en tår för att lätta på smärtan inombords och oron över dig... men jag kan inte bita ihop längre, jag kan inte vara stark just nu..

Jag är ledsen, jag är vingklippt... låt mig vara det ett tag... det är allt jag begär...