En tid av svår motgång och prövning

Förra måndagen skulle vi skola in storebror på dagis och detta gick jätte bra. Tisdagen dock var han trött och grinig när jag väckte honom  inför sin andra inskolningsdag 40 minuter innan vi skulle vara där... min första tanke var att han var ovan att stiga upp tidigt så därav hans ovanliga beteende. Väl på dagiset efter 15 minuter insåg jag att något var riktigt på tok så sa att vi avbryter här och tar nya tag imorgon istället för jag tror han inte mår så bra idag. 
Strax innan vi går hemåt somnar store bror i vagnen och sover hela 2,5 timme vilket är väldigt ovanligt! Väl hemma igen och efter att han vaknar lagar jag lunch och han äter knappt och verkar väldigt tagen så tar febern som  visade 39,8!!! 
Efter detta somnar han igen och sover ytterligare 2,5 timma.  
När han vaknar igen tar jag ny temp på honom  och trots Alvedon hade den inte gått ner utan låg på 40 nu!!! 
Han är väldigt med tagen och ledsen och vägrar annat än bli buren och ligger som en stek på täcket i vardagsrummet och orkar ingenting.
När mannen kommer hem berättar jag hur sonen mått och ber han ta febern och den ligger på 40 fortfarande så ringer 1177 och får tid till jourcentralen för undersökning.
Visar sig att han har nått virus och tydligen även jag när de tittar i hans hals och sen vill se i våra som föräldrar.  
Nästa dag på morgonen märker jag att han har fått blåsor och eksem på hela kroppen och har samma mående likt gårdagen. Klär på oss och går till vårdcentralen där de misstänker schalakansfeber och gör protvagning utan resultat så blir ombedda att komma tillbaka fredag för nya prover.
Torsdagen kommer och jag börjar få jätte ont i muskler leder halsen och en extrem huvudvärk... slutar med att jag blir säng liggande 1.5 dygn helt utslagen ihop med lille bror bredvid mig.
På fredagen upptäcker jag blåsor på mig och lille bror när mannen är på vårdcentralen med store bror... 
De börjar inne i handflatorna och blir bara värre och  värre... 
Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, trodde jag skulle brinna upp...
Blåsorna kändes som brinnande eld eller syra... värre än brännskadad! !!
Lille bror sjuknade likt mig in väldigt kraftigt och det slutar med att vi får åka in akut då han inte klarar av att äta...
Vi blir inlagda på barnavdelningen  på sjukhuset då vi drabbats av illa höst blåsor och hela halsen är full utav blåsor på lille bror och det slutar med att vi ligger inne 1,5 dygn med sond.
Han verkar piggare så vi åker hem men måste komma tillbaka om han slutar äta igen...
Vi är hemma 12 timmar sen blir vi inlagda igen och han klarar varken kopp matning eller annat likt innan så här ligger vi nu sen nu 3 nya dygn tillbaka....
Igår klarade han amma en liten stund och vi trodde det höll på att vända men på natten vände det igen till idag så åter till sond igen.
Framåt kvällen lyckade jag amma honom 2 gånger och sen blev det åter att hans ork tar Slut och han somnar och orkar inte amma. 

Det var länge sen jag grät såhär mycket jag gjort dessa dagar av oro för liten 8 veckor och se han komma upp ena stunden för att i nästa dala ner igen...

Jag trodde turen skulle vända mot mig nu med andra barnet efter hur tufft och motigt vi hade första året med storebror och hur nära vi var att förlora honom... 
Nu ligger jag här igen med nästa barn och känner mig så trasig och otillräcklig till mamma till 2...

Jag har mått själv oerhört dåligt då mitt virus höst blåsor är oerhört extremt kraftigt och läkaren som mötte mig och lille bror i helgen sa att det var ett av de värre fall han mött hos en vuxen som fått detta och undrade hur jag mådde egentligen....

Jag har inte ens kunnat gå eller hålla i saker pågrund av blåsorna och febern och huvudvärken var extrem och leder och muskler har varit obrukbara ..
De 12 timmar vi var hemma och vände fick mannen hjälpa mig med allt, till och med bära lille bror och lägga honom till bröstet vid försök till matning...
Fick nästintill krypa för att kunna ta mig till toaletten...

Gode gud vad jag gråtit!!!

Jag önskar ingen människa på jorden detta någonsin. 

Och mitt i allt detta håller jag på att tappa allt mitt hår igen och inväntar kommande behandling och eventuellt operation...

Hur mycket motgångar ska gud pröva mig inför och varför ???
Vad är det jag gjort för att han skall utsätta mig för all denna prövning?? 

Vad är det jag glömt bort?
Vad är det han tycker jag tar alltför givet??

Den 14 juni 2015 föddes äntligen en liten lille bror

Den 14 juni 2015 hände det äntligen och här kommer en underbar förlossningsberättelse.

Jag är vaken från och till hela natten då magen krånglar och av någon rolig anledning är bästa kompisen vaken tidigt denna morgon också.

Jag sitter där på wc hemma och magen krånglar och kroppen känns konstig och vi skriver om hur vidare det kanske ändå snart är dags eller inte och ifall vi ska ses och spendera dagen ihop som familjer? 

Jag mår inte alls bra och känner mig ledsen, trött, förvirrad och får ett psykbryt hemma vid frukostbordet inför sambon och det slutar med att jag går och lägger mig och somnar och vaknar inte igen förrän senare på eftermiddagen. 

Jag är inte alls i form men vi bestämmer oss för att åka till draxö camping på saltö och spendera dagen med bästa kompisarna m barn och våra barn :) 

Det är jätte varmt ute och strålande väder! 

Underbar dag att spendera såhär ihop med våra män och pojkar och i vänners goda lag :) 

Bara ren glädje rätt igenom. 

Våra små grabbar fick bada och vi avslutade med att käka på campingens grill och diskuterade vidare hur vi skulle spendera kvällen vidare...

Våra män började prata om dra ut med mannens båt och jag blev lite nervös då det var 40+5 och bebis kunde komma närsom...

Men vi skämtade och sa att det kanske var lika bra att männen drog till havs och att E och jag gick hem och röjde och nattade barnen så kanske det blev en liten bebis... Ibland behöver man äventyra lite och ge vardagen lite spänning helt enkelt så fick resten ske om det nu var menat... Och det skulle lösa sig! 

Vi tog det för var det var och mannen körde mig och sonen hem till E och Ms lägenhet och grabbarna drog till båten...

E och jag busar med våra små grabbar och sen nattar jag sonen helt utan problem! 

Han var så snäll och lät sig somnas utan protest en endaste gång...

E lägger sedan sin son och vi sätter oss i köket i väntan på att kaffet ska bli klart...

Vi sitter där... 2 unga stolta mammor som bara njuter och börjar prata än en gång hur perfekt det vore om bebisen ville komma nu då både hon och M var hemma, sonen var redan här och nattad av sin egen mamma i en miljö han trivs och känner igen och är trygg med... 

Jag berättade kanske inte att E och M skulle ha sonen då det väl var dags hade vi kommit överens om sen långt och länge...

Plötsligt säger jag till E... 

- E... Jag tror jag har förlossningsvärkar ?!

E tittar på mig och blir lite blek och utbrister:

 - Men Angelica, vad säger du?! Är du säker???!!

- Nej jag tror jag måste gå och ringa förlossningen säger jag och går ut i deras tv-rum.

De på förlossningen räknade mina sammandragningar och blir tysta en stund för att slutligen fråga:

- Hur känner du dig Angelica, du låter väldigt lugn?

- Jag känner mig lugn och redo för bebis skrattar jag och undrar vad hon menar??

- Jag skriver att vi har haft kontakt och jag kan även tala om att du är välkommen in om 2-3 timmar för då är du här...

Jag skrattade och tog henne på inte alltför stort allvar utan sa att vi märker nog det, men jag tror inte det.

Jag lägger på och går ut till E i köket som gör mackor och ägg till mig och säger att jag måste äta ifall det skulle vara dags. 

Jag berättade vad de sagt på förlossningen och E säger att hon börjar bli nervös men att det kommer gå bra men vi ska nog förvarna blivande pappan.

Jag ringer chris och frågar hur båtturen går? 

De hade tydligen fått motor stopp men var på banan igen :)

Så bra för jag har tydligen börjat få värkar så ta er lugnt in mot kaj och gör er redo att komma tillbaka men skynda inte för mycket för jag ska äta och duscha för jag svettas något oerhört just nu.

40 min senare ringer jag upp chris igen och säger att nu får ni komma för nu börjar jag känna att det kan gå undan...

Killarna kommer några minuter senare och just då i hallen får jag riktig värk och blir likt första barnet lite tokig i magen så får sitta på wc några gånger.

Nea killar nu ska jag duscha så chris.. Ta med M hem till oss och hämta bb väskan och Förlossningsmaten så får jag härja i lugn och ro för just nu gör ni ingen nytta härhemma för nu är det kvinnogöra som intar lägenheten...

Grabbarna åker hem till oss och jag tar en lång skön varm dusch och de hjälper oerhört mot värkarna som börjar komma väldigt tätt och ha väldig kraft..

När jag duschat kommer killarna och vi bestämmer oss att vänta ytterligare...

Det blir en timme ute i köket med kaffe, prat om hur bra dagen vart och hur roligt och lustigt att det kunde bli såhär perfekt...

Precis som vi önskade allesammans inblandade för barnen och vårt egna bästa som familjer och föräldrar. 

Tillslut sväljer jag stoltheten och säger till chris...

- Nea nu måste vi nog åka in för det blir inte roligt om vi väntar för lång tid och det sätter igång här och med 2 sovande barn. 

När vi var på g ner i trapporna hade jag värkar som

Kom om varandra och plötsligt känner jag hur bebisen ramlar ner!! 

Det tar sin tid och när vi sitter i bilen säger jag till chris: 

- nu kör du lugnt och fint för bebis kanske kommer i bilen, men känn ingen press utan ha bara mobilen redo att ringa ambulans och var beredd att få stanna och hjälpa mig... Nu kör vi..

Chris kör lugnt och fint och när vi precis parkerat på förlossningens parkering kommer enorma kraftiga värkar och jag känner bebisen på g...

Då får jag verkligen kämpa emot men blir att jag ryter i bilen och tar spjärn för att hålla igen...

Svetten bara rinner och jag lyckas ta mig ur bilen... 

Vägen upp till förlossningen tar sin tid men vi kommer dit i alla fall :) 

Vi får 2 underbara barnmorskor och när de möter oss och tar emot oss säger de att de har ordnat med lustgas redan för det låter som att detta kommer gå undan och vi kör på detta..

Jag byter om och de gör första kollen...Och det visar sig att jag är 6cm öppen och går till 8cm på 10 minuter...

Vid 8 cm tar de vattnet och hinnorna då detta inte gått än och 40 min efter detta med 7 min av krystvärkar kom en liten lille bror på 3530g, 53 cm lång klockan 00:26 den 14 juni i vecka 40+6

Frågade hur många stygn det blev och de bara skrattade och säger...

- Nea du Angelica du har inte en skråma så här syr vi ingenting...

Ett speciellt roligt minne är att jag vid 8cm måste gå och kissa och mot personalens vilja gör detta och sambon hänger på och kör en snabb kiss han också ^^

Ett