Jag vet inte varför jag skriver detta men kanske för jag känner att jag måste få ur mig detta ikväll annars kommer jag aldrig kunna somna.
Jag vill verkligen inte att någon därute ska dömma mig, och gör man det är det upp till var och en av dem, men dem är inte mig och vet ingenting.
Jag vet att klockan är mycket - jag borde egentligen sova men det går bara inte. Det är för många tankar och känslor och minnen hos mig ikväll. Detta datumet är ett datum jag nog kommer lida av varje år till dagen kommer då jag får upprättelse.
Det skulle varit 2 år idag men vad hände? Vad fan hände egenligen? Jo- allt blev så jävla fel... Precis allt :(
Saknaden efter dig är enormt och det där skitsnacket om att " tiden läker alla sår" är bara skitsnack...
Mina sår må kanske vara läkta.. i alla fall intalar jag mig det för att kunna gå vidare med mitt liv trots att det är en kamp... hela tiden får jag kämpa mig fram för att gå åt rätt håll... det vill säga uppåt.
Tänk om man kunde spola tillbaka tiden och få saker ogjorda.. då hade jag inte stått här idag... ensam, övergiven och tom... men mest av allt.. alla dessa frågor utan svar över hur du kunde göra allt du gjorde.... alla lögner och svek och mest av allt.. hur du bara kunde dra sådär så smärtfritt...
Jag fattar fortfarande inte att du kan vara så feg att du inte vill träffa mig och reda ut saker och ting... då kanske jag skulle kunna må aningen bättre och få tillbaka mina vingar som mer eller mindre varit vingklippta sen du drog...
Att veta vad man gör är en annan.. likså att kunna ta ansvar för vad man gjort och gör en annan.. du vet inte vad något av de orden betyder.. du gjorde inte det då och gör inte det nu heller..
Man kan inte skylla allt på en människa när det är en själv som satt dit sig själv egentligen.. det vet alla... men inte du..
Jag har insett att detta med kärlek.. det är ett enda krig... ett krig fullt av smärta, lögner, svek och mest av allt... sorg...
Sorg i massor och mängder...
Man kan säga så mycket och göra så mycket...men att mena det sen också.... det gör man aldrig när det väl kommer till kritan.. vid vägens slut...i alla fall har jag aldrig varit med om det..
Du som läser detta kanske tänker att jag är galen som skriver allt detta.. men det är denna bild jag fått av allt som heter kärlek.. man ritar det så vackert och fint... men sen då? när skönheten försvinner och det vackra blir fult????
Vad gör man då???
Jag hoppas i alla fall att du en dag vågar att ha så pass mycket civilkurage i dig att du tar kontakt med mig och inser dina fel och brister och hur pass mycket du sårat mig.. hur dåligt jag mått efter allt du gjort... det har gått 1 år nu sen sist jag såg dig... och skulle jag se dig skulle jag titta på dig men du skulle vara så pass feg att antingen gå eller vända blicken... för du är feg för du har inte motbevisat det... den dag du gör det.. så kommer jag kunna se dig annorlunda...
Men just nu... hoppas jag bara att du ska vara mogen nog att höra av dig och förklara dig och förstå vad du faktiskt hade... för du gjorde aldrig det... de vet alla...