Kunde dem vinna 2 världskrig ska vi kunna vinna detta....

Idag har jag varit sjuk i närmare 12 dagar och jag kan säga att det är oerhört påfrestande för kropp och knopp att inte bli bra. Jag kan i alla fall stå på benen sen i måndags och det är positivt för innan det var det riktigt illa med mig och min man härhemma blev redigt orolig.... Klarade inte av att äta knappt dricka och det bara gick inte att hålla mig vaken... Tillslut var jag så pass dålig att jag inte visste vilken dag det var eller var jag befann mig någonstans... Jag pendlade mellan att vara vaken och inte vara i medvetandet... Fanns perioder jag svimmade och att bara gå 2m för att hämta ett glas vatten fick mina ben att vika sig, bilden framför mig suddas och och jag höll på att svimma av och i bästa fall bara tappa balansen och vara nära inpå att svimma. 
Hade det inte varit för min fantastiska make som drog hela lasset med barnen vet jag inte hur jag skulle klarat detta... 

Jag har inte blivit testat för corvid -19 utan vården hoppas bara att det är en väldigt tuff influensa jag drabbats av och som nu tagit hårt på kroppen och att det kommer ta lite tid för kroppen att bli okej igen... 

Jag har känt sån fruktansvärd stress inombords för jag vet att jag måste tillbaka till jobbet för dem behöver mig verkligen men jag får och klarar inte av det just nu... Igår gick jag ut utanför hemmet för första gången några meter med mellersta sonen som ville cykla i det fina vädret och efter det fick jag gå in och lägga mig och sova för jag var så fruktansvärt utmattad... Hade tydligen sovit 3 timmar.... 

För min del började denna förkyldningen förr förra fredagen med att jag sista timmen på jobb kvällen fick väldigt ont i kroppen och fick kraftig huvudvärk och kände mig jätte konstig. Dagarna innan hade magen spökat och jag känt mig konstig men trodde det berodde på något jag ätit.... Kommer hem efter jobbet runt 22-tiden och sätter mig vid TV:n med en smörgås och kopp te och några Alvedon och beklagar mig för mannen i huset och går sen och lägger mig... På natten till lördag har jag fruktansvärd feberfrossa och knappt kan sova och kl 7 på morgonen ska jag försöka gå ner och hämta febernedsättande men mina ben bär mig inte!  Jag bara skakar men lyckas med nöd och näppe att ta mig ner slutligen för att ta min alvedon och glas dricka... vid 11-tiden får jag ringa och sjuka mig på jobbet för då mår jag så pass dåligt att det inte håller längre... kan inte ens ta mig ur sängen längre utan maken får hämta dricka åt mig... 
De symptom jag har med tiden är väldigt ont i halsen, tjockt gulgrönt slem, näsblod från och till, feber mellan 39-41,5 med febernedsättande i kroppen var fjärde timme.... ont i muskler och leder, fruktansvärd huvudvärk lik migrän, överkroppen bär inte och kan inte lyfta mina överarmar ens, yr och tappar balansen och svimmar av, tappar medvetande om tid och rum... orkeslös och har svårt att andas periodvis och har hemsk hosta och ont i öronen och tappar hörseln som nu är tillbaka något sådär på ena örat... slemhinnor i munnen som brister och blöder hela tiden och munnen och läpparna brinner och är fulla med stora sår och blåsor tillslut... Har badat i Tender care dessa dagarna för att rädda munnen och läpparna och faktiskt har det lindrat något sådär :) 

Utöver att jag vart sjuk har alla 3 barnen vart sjuka... först ut kom äldste barnet med influensa liknande symptom tätt följt av mellersta sonen där de hade feber mellan 40-42, ont i kroppen, huvudet, muskler, leder, orkeslöshet och inte ville äta som de brukade... sen började dottern bli sjuk medan jag var sjuk och slutade med att ambulans fick tillkallas då hon haft hög feber 1,5 vecka som inte gav med sig trots febernedsättande samt problem med sin astma trots sina mediciner för denna...och feberkrampade härhemma så blev in till barn och ungdomsplanet med henne där man tog provet och man satte diagnosen Pneumoni (lunginflammation) trots att alla prover inte kommit ännu... så blev Kåvepenin 7 dagar 3 gånger per dag för henne vilket hon är så grymt duktig att ta vartenda gång... 

Idag var äldsta sonen så pass bra att han äntligen fick komma tillbaka till skolan och imorgon är tanken att mellersta sonen ska få börja på dagis igen :) 

Just nu ser världen och Sverige mycket annorlunda ut än vad vi någonsin varit vana att se tack vare denna pan epedemi. Man måste hålla avstånd 1,5 meter mellan varandra om man är ute, barer och krogar får inte ha dans eller nöjesliv igång, man får bara servera mat vid bord till sina gäster, vid minsta lilla förkylning måste man stanna hemma tills man varit helt symptomfri i 2 hela dygn,  högskola, gymnasiet och vuxenutbildning har stängt och lagt om all sin undervisning till distansutbildning, börsen har rasat, miljarders kronor i krispaket betalas ut för att rädda egenföretagare och andra utsatta i samhället, vården rustar upp med fältsjukhus som militären fått hjälpt till att sätta upp då sjukhusen inte räcker till längre, handspriten är slut överallt, munskydd likaså, folk bunkrar toalettpapper och burkmat som aldrig förr, butiker håller öppet 1 timme speciellt för riskgrupper såsom äldre, diabetiker, folk med hjärt- och kärlsjukdomar och astmatiker....  
Man har tagit fram vilka jobb som är samhällsviktiga om Sverige skulle behöva stänga förskola, fritids och skolor.. 
Kunden och Stefan L har haft tal till nationen... 
Lekland stänger, butiker går i konkurs, företag får permissera och säga upp personal, flygen har slutat att gå och mycket mer.... 

Det känns som om vi skulle vara i krig fast kriget är fienden vi inte kan se... men kunde vår äldre generation överleva 2 riktiga världskrig så ska väl vi kunna överleva detta kan man ju tycka <3 
Jag tror att det viktigaste just nu är att försöka hitta en vardag som fungerar i och med denna epedemi och göra vardagen så bra som det bara går och inse någonstans att den lyx vi haft innan faktiskt får göra uppbehåll ett tag,  och att vi får börja ta livet i den enkelhet det får till att vara just nu och inte i onödan riskera oss själva eller andra smitta och lidande utan någonstans lära oss acceptera livet här och nu och göra det bästa av det hela.  
Livet kan vara enkelt men helt underbart ändå det gäller ju bara att ställa om och hitta lösningar hela tiden. 

Idag har hela dagen gått till att plugga VOA 1 och uppgift 2... Fick svar på mina 2 inlämningar i VOA 1 och Medicin 1 och kände mig riktigt stolt över utlåtandet från mina mentorer. Har kämpat dygnet runt med dessa uppgifter och var så orolig att inte räcka till... men det gick ju bra <3 Så resten av denna veckan och nästa vecka blir att läsa medicin inför tentamen i anatomi och fysiologi :) Riktigt spännande avsnitt men väldigt mycket och tunga saker men bara man lägger ner lite varje dag på att så hoppas jag att det ska sätta sig i minnet på denna lilla fröken.

Oh my god vad länge sen jag ens hade en tanke på denna blogg för  jisses vad det har hänt så oerhört mycket i livet..
Detta får bli min nystart helt enkelt så here we are...

Jag är numera 27,5 år gammal ( tant ) och som ni ser så har jag blivit mamma... IGEN...
Ja sån är sanningen... var faktiskt en stor suprize för mig också när denna nyheten kom på akuten sommaren 2016...
Jag var gravid igen... och denna gång visade det sig att jag väntade en liten flicka <3
Graviditeten var ingen lätt match utan var sängliggande mestadels och var nära att föda barn redan i v.23!!!
Hade prematur värkar och pendlade mellan hem och antenatalen för att få bebisen att stanna kvar och slutligen i v.29 gick vattnet!!!
Låg inne fram till V.33 då min underbara lilla  dotter föddes..

Den 9 december, bara dagarna innan lucia inföll nedkom lilla Maddis.
Hon var nog den minsta bebisen jag någonsin sett i verkligheten och det var en tuff graviditet men det var bara början på en oerhört tuff och lång resa. Maddis blev sjuk och ett tag var jag nära att förlora henne men Gud hade en plan.. som alltid... och allt gick bra <3

Idag är det en stark tös på 14 månader som lärt sig gå och äta och är nog den största idol och inspirationskälla jag fått lära känna...
När jag känner att livet är fullt av motgångar och omöjligheter tittar jag på henne och så tänker jag: "Ingenting är omöjligt för du är ju här mot alla odds, och kan du så kan ta mig fan jag också"...
Sen kör jag på lite till och inser att det inte var omöjligt...

Efter 4 år som mammaledig med korta jobb däremellan så beslöt jag mig för att söka till undersköterska, och jag kom in <3
Har fått helt fantastiska klasskamrater som bjuder på så oerhört mycket värme och skratt och gör livet väldigt meningsfullt och roligt :)
I nuläget läser jag kurser inom vård och omsorgsarbete samt medicin.

Det är aldrig försent att kunna göra en karriär och livsförändring har jag kommit fram till under årens gång.
Visst, jag är inte 20 längre men oavsett om jag jobbat och inte blivit ung mamma från början så kanske jag ändå hade tröttnat på de jobb jag haft och ändå behövt en nytändning i livet.
Målet med min utbildning är att få jobba på förlossning/BB, akutmottagning eller barnakuten...
Efter min undersköterska utbildning är drömmen att fortsätta läsa akutsjukvård och få börja jobba på ett sjukhus.

Att läsa inom vård och omsorg kräver verkligen rätt typ av personer med rätt sätt att leva, se och känna sin omgivning och sig själv.
Jag tror faktiskt inte med handen på hjärtat att vem som helst kan klara ett jobb likt detta bara sådär. Antingen är man gjord för att jobba inom kategorin eller så är man inte.

Det krävs oerhörd självkännedom och disciplin skulle jag säga och att man klarar av att lägga band på sig själv och nöjen medan man studerar, är oerhört många timmar man måste lägga på kursen.

Nea nu ska jag sätta mig med en kopp värmande och unna mig lite Lyxfällan innan jag dyker ner i kurslitteraturen igen <3

Hare gott

Hunnit hända mycket

Åh min gud vad länge sen jag skrev....
Har hänt så galet mycket sen dess...

Mitt senaste tillskott är redan 9,5 månad gammal och är i full rulle med att lära sig gå härhemma...

Min äldsta är 2år och 3 månader redan... wow vad hände där...

Mannen och jag tog beslutet och har flyttat ifrån stan till helt nybyggt radhus på 108 kvm över och undervåning ^^
wohooo...

I veckan lades äntligen matjorden och såddes frön till det som ska bli vår gräsmatta... 
Planeringen för altan/uteplats bygget är i tankarna för fullt då det snart är dags att slå i sak...

Jag ska på kick off i början av april för mitt heltidsjobb som börjar 1 juni och då kommer mannen gå på pappa ledighet :)
Är så sjukt glad att jag äntligen ska få börja jobba och han få njuta av småbarnstiden han tyvärr gått väldigt mycket miste om då han jobbat...

Tyvärr har jag varit konstant sjuk sen november efter operationen av de höggradiga cellförändringarna :/
Har snart stamkundskort på specialistgyn :(
Inget vidare...

Problem efter operationen, flertalet kräksjukan anfall/influensan, utmatthet, tappar håret och vikten och gud vet vad...
Mediciner som kroppen reagerat på och allt möjligt tjaffs....

Men jag kämpar på som alltid ^^

Under påskhelgen blev det storstädning på agendan och fokusera på påskfirande hos pappa :)

Trevligt trevligt :)

Har satt in hormonring under 3 månaders tid för att stabilisera kroppen efter missfallen efter senaste sonen jag fått och ska även på utredning för detta inom kort...

Har inte använt hormoner sen strax innan 21 så 5 år utan hormoner och börja med detta igen är ingen dans på rosor!!!
Längtar till jag får må bra igen utan dessa hormoner i omlopp..
Så dåligt psykiskt jag mår sen jag satte in nuva ringen har jag inte mått sen tonåren....
Tror ju snart jag är galen och behöver in på psyk med alla gråtattacker i mix med vredesutbrott!!!

oh my god säger jag bara!!!!

Idag satt jag och kände sånt fruktansvärt sug efter en bebis till!!!
Jag måste ju fan blivit beroende av att vara gravid, föda barn och vara mamma och känna mig behövd...

Visst finns det stunder som är riktigt tuffa med att vara mamma men skulle inte byta bort detta liv mot något på denna jord!

Har inte fördelen att alltid ha maken hemma heller då hans jobb är sjöman och detta innebär mycket ensamhet... men man blir stark och väldigt driftig som ensam mamma till småbarn...
Wow vilka ideer som kommer framåt kvällarna då barnen somnat för natten när man sitter där med sin kopp kaffe i soffan och andas ut...<3

Lovar att snart bli bättre på att uppdatera och skriva :)

Ingen bra start

Sen lille bror föddes i sommras har jag varit sjuk konstant! Tillslut orkade jag inte mer och sökte till VC och idag 1 månad senare utreds jag för struma :/ 
Var hos läkare i början av veckan och nu är inte mina värden för höga längre utan blivit för låga ... Blev provtagning och ny provtagning om 6 veckor ungefär...

För 1,5 vecka sen opererades jag för höggradiga cellförändringar och 2 dagar senare började jag må dåligt men avvaktade... Slutade med att jag hamnade på akuten på lördagen morgon med dropp, provtagningar och Gynundersökning där jag konstaterades en kraftig infektion!! 
Natten till lördag hade jag 42 i feber och 39 väl inne... 
Så nu äter jag jätte starka medeciner och är sjukskriven 1 vecka då jag inte klarar av att ta barnen själv med mitt mående efter op och infektionen...
Mår allt annat än bra i ärlighets namn...,:/ 

Vi flyttade också till vårt nybyggda radhus i lördags också och det gick kanon tack vare grabbarna som hjälpte min älskade man att bära och morfar m sambo som hade barnen hela dagen från tidig morgon <3
Utan dessa underbara människor hade flytten blivit en plåga för min man! 

Jag orkar just nu inte vara positiv eller glad för all luft har gått ur mig känns det som! 
Jag har vart sjuk konstant 6 månader nu och det har tärt på min ork och energi :/
Tyvärr har vännerna alltefter försvunnit de också och jag har knappt några kvar att umgås med längre vilket fått mig att må väldigt dåligt inombords stundtals...
Jag går på föräldrar grupper, musiklek och dylikt men ingen är tydligen där för att lära känna nya människor utan omsluter sig med medtagna polare sen innan!!! 
Väldigt tråkigt mår jag säga! 

En tid av svår motgång och prövning

Förra måndagen skulle vi skola in storebror på dagis och detta gick jätte bra. Tisdagen dock var han trött och grinig när jag väckte honom  inför sin andra inskolningsdag 40 minuter innan vi skulle vara där... min första tanke var att han var ovan att stiga upp tidigt så därav hans ovanliga beteende. Väl på dagiset efter 15 minuter insåg jag att något var riktigt på tok så sa att vi avbryter här och tar nya tag imorgon istället för jag tror han inte mår så bra idag. 
Strax innan vi går hemåt somnar store bror i vagnen och sover hela 2,5 timme vilket är väldigt ovanligt! Väl hemma igen och efter att han vaknar lagar jag lunch och han äter knappt och verkar väldigt tagen så tar febern som  visade 39,8!!! 
Efter detta somnar han igen och sover ytterligare 2,5 timma.  
När han vaknar igen tar jag ny temp på honom  och trots Alvedon hade den inte gått ner utan låg på 40 nu!!! 
Han är väldigt med tagen och ledsen och vägrar annat än bli buren och ligger som en stek på täcket i vardagsrummet och orkar ingenting.
När mannen kommer hem berättar jag hur sonen mått och ber han ta febern och den ligger på 40 fortfarande så ringer 1177 och får tid till jourcentralen för undersökning.
Visar sig att han har nått virus och tydligen även jag när de tittar i hans hals och sen vill se i våra som föräldrar.  
Nästa dag på morgonen märker jag att han har fått blåsor och eksem på hela kroppen och har samma mående likt gårdagen. Klär på oss och går till vårdcentralen där de misstänker schalakansfeber och gör protvagning utan resultat så blir ombedda att komma tillbaka fredag för nya prover.
Torsdagen kommer och jag börjar få jätte ont i muskler leder halsen och en extrem huvudvärk... slutar med att jag blir säng liggande 1.5 dygn helt utslagen ihop med lille bror bredvid mig.
På fredagen upptäcker jag blåsor på mig och lille bror när mannen är på vårdcentralen med store bror... 
De börjar inne i handflatorna och blir bara värre och  värre... 
Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, trodde jag skulle brinna upp...
Blåsorna kändes som brinnande eld eller syra... värre än brännskadad! !!
Lille bror sjuknade likt mig in väldigt kraftigt och det slutar med att vi får åka in akut då han inte klarar av att äta...
Vi blir inlagda på barnavdelningen  på sjukhuset då vi drabbats av illa höst blåsor och hela halsen är full utav blåsor på lille bror och det slutar med att vi ligger inne 1,5 dygn med sond.
Han verkar piggare så vi åker hem men måste komma tillbaka om han slutar äta igen...
Vi är hemma 12 timmar sen blir vi inlagda igen och han klarar varken kopp matning eller annat likt innan så här ligger vi nu sen nu 3 nya dygn tillbaka....
Igår klarade han amma en liten stund och vi trodde det höll på att vända men på natten vände det igen till idag så åter till sond igen.
Framåt kvällen lyckade jag amma honom 2 gånger och sen blev det åter att hans ork tar Slut och han somnar och orkar inte amma. 

Det var länge sen jag grät såhär mycket jag gjort dessa dagar av oro för liten 8 veckor och se han komma upp ena stunden för att i nästa dala ner igen...

Jag trodde turen skulle vända mot mig nu med andra barnet efter hur tufft och motigt vi hade första året med storebror och hur nära vi var att förlora honom... 
Nu ligger jag här igen med nästa barn och känner mig så trasig och otillräcklig till mamma till 2...

Jag har mått själv oerhört dåligt då mitt virus höst blåsor är oerhört extremt kraftigt och läkaren som mötte mig och lille bror i helgen sa att det var ett av de värre fall han mött hos en vuxen som fått detta och undrade hur jag mådde egentligen....

Jag har inte ens kunnat gå eller hålla i saker pågrund av blåsorna och febern och huvudvärken var extrem och leder och muskler har varit obrukbara ..
De 12 timmar vi var hemma och vände fick mannen hjälpa mig med allt, till och med bära lille bror och lägga honom till bröstet vid försök till matning...
Fick nästintill krypa för att kunna ta mig till toaletten...

Gode gud vad jag gråtit!!!

Jag önskar ingen människa på jorden detta någonsin. 

Och mitt i allt detta håller jag på att tappa allt mitt hår igen och inväntar kommande behandling och eventuellt operation...

Hur mycket motgångar ska gud pröva mig inför och varför ???
Vad är det jag gjort för att han skall utsätta mig för all denna prövning?? 

Vad är det jag glömt bort?
Vad är det han tycker jag tar alltför givet??

Den 14 juni 2015 föddes äntligen en liten lille bror

Den 14 juni 2015 hände det äntligen och här kommer en underbar förlossningsberättelse.

Jag är vaken från och till hela natten då magen krånglar och av någon rolig anledning är bästa kompisen vaken tidigt denna morgon också.

Jag sitter där på wc hemma och magen krånglar och kroppen känns konstig och vi skriver om hur vidare det kanske ändå snart är dags eller inte och ifall vi ska ses och spendera dagen ihop som familjer? 

Jag mår inte alls bra och känner mig ledsen, trött, förvirrad och får ett psykbryt hemma vid frukostbordet inför sambon och det slutar med att jag går och lägger mig och somnar och vaknar inte igen förrän senare på eftermiddagen. 

Jag är inte alls i form men vi bestämmer oss för att åka till draxö camping på saltö och spendera dagen med bästa kompisarna m barn och våra barn :) 

Det är jätte varmt ute och strålande väder! 

Underbar dag att spendera såhär ihop med våra män och pojkar och i vänners goda lag :) 

Bara ren glädje rätt igenom. 

Våra små grabbar fick bada och vi avslutade med att käka på campingens grill och diskuterade vidare hur vi skulle spendera kvällen vidare...

Våra män började prata om dra ut med mannens båt och jag blev lite nervös då det var 40+5 och bebis kunde komma närsom...

Men vi skämtade och sa att det kanske var lika bra att männen drog till havs och att E och jag gick hem och röjde och nattade barnen så kanske det blev en liten bebis... Ibland behöver man äventyra lite och ge vardagen lite spänning helt enkelt så fick resten ske om det nu var menat... Och det skulle lösa sig! 

Vi tog det för var det var och mannen körde mig och sonen hem till E och Ms lägenhet och grabbarna drog till båten...

E och jag busar med våra små grabbar och sen nattar jag sonen helt utan problem! 

Han var så snäll och lät sig somnas utan protest en endaste gång...

E lägger sedan sin son och vi sätter oss i köket i väntan på att kaffet ska bli klart...

Vi sitter där... 2 unga stolta mammor som bara njuter och börjar prata än en gång hur perfekt det vore om bebisen ville komma nu då både hon och M var hemma, sonen var redan här och nattad av sin egen mamma i en miljö han trivs och känner igen och är trygg med... 

Jag berättade kanske inte att E och M skulle ha sonen då det väl var dags hade vi kommit överens om sen långt och länge...

Plötsligt säger jag till E... 

- E... Jag tror jag har förlossningsvärkar ?!

E tittar på mig och blir lite blek och utbrister:

 - Men Angelica, vad säger du?! Är du säker???!!

- Nej jag tror jag måste gå och ringa förlossningen säger jag och går ut i deras tv-rum.

De på förlossningen räknade mina sammandragningar och blir tysta en stund för att slutligen fråga:

- Hur känner du dig Angelica, du låter väldigt lugn?

- Jag känner mig lugn och redo för bebis skrattar jag och undrar vad hon menar??

- Jag skriver att vi har haft kontakt och jag kan även tala om att du är välkommen in om 2-3 timmar för då är du här...

Jag skrattade och tog henne på inte alltför stort allvar utan sa att vi märker nog det, men jag tror inte det.

Jag lägger på och går ut till E i köket som gör mackor och ägg till mig och säger att jag måste äta ifall det skulle vara dags. 

Jag berättade vad de sagt på förlossningen och E säger att hon börjar bli nervös men att det kommer gå bra men vi ska nog förvarna blivande pappan.

Jag ringer chris och frågar hur båtturen går? 

De hade tydligen fått motor stopp men var på banan igen :)

Så bra för jag har tydligen börjat få värkar så ta er lugnt in mot kaj och gör er redo att komma tillbaka men skynda inte för mycket för jag ska äta och duscha för jag svettas något oerhört just nu.

40 min senare ringer jag upp chris igen och säger att nu får ni komma för nu börjar jag känna att det kan gå undan...

Killarna kommer några minuter senare och just då i hallen får jag riktig värk och blir likt första barnet lite tokig i magen så får sitta på wc några gånger.

Nea killar nu ska jag duscha så chris.. Ta med M hem till oss och hämta bb väskan och Förlossningsmaten så får jag härja i lugn och ro för just nu gör ni ingen nytta härhemma för nu är det kvinnogöra som intar lägenheten...

Grabbarna åker hem till oss och jag tar en lång skön varm dusch och de hjälper oerhört mot värkarna som börjar komma väldigt tätt och ha väldig kraft..

När jag duschat kommer killarna och vi bestämmer oss att vänta ytterligare...

Det blir en timme ute i köket med kaffe, prat om hur bra dagen vart och hur roligt och lustigt att det kunde bli såhär perfekt...

Precis som vi önskade allesammans inblandade för barnen och vårt egna bästa som familjer och föräldrar. 

Tillslut sväljer jag stoltheten och säger till chris...

- Nea nu måste vi nog åka in för det blir inte roligt om vi väntar för lång tid och det sätter igång här och med 2 sovande barn. 

När vi var på g ner i trapporna hade jag värkar som

Kom om varandra och plötsligt känner jag hur bebisen ramlar ner!! 

Det tar sin tid och när vi sitter i bilen säger jag till chris: 

- nu kör du lugnt och fint för bebis kanske kommer i bilen, men känn ingen press utan ha bara mobilen redo att ringa ambulans och var beredd att få stanna och hjälpa mig... Nu kör vi..

Chris kör lugnt och fint och när vi precis parkerat på förlossningens parkering kommer enorma kraftiga värkar och jag känner bebisen på g...

Då får jag verkligen kämpa emot men blir att jag ryter i bilen och tar spjärn för att hålla igen...

Svetten bara rinner och jag lyckas ta mig ur bilen... 

Vägen upp till förlossningen tar sin tid men vi kommer dit i alla fall :) 

Vi får 2 underbara barnmorskor och när de möter oss och tar emot oss säger de att de har ordnat med lustgas redan för det låter som att detta kommer gå undan och vi kör på detta..

Jag byter om och de gör första kollen...Och det visar sig att jag är 6cm öppen och går till 8cm på 10 minuter...

Vid 8 cm tar de vattnet och hinnorna då detta inte gått än och 40 min efter detta med 7 min av krystvärkar kom en liten lille bror på 3530g, 53 cm lång klockan 00:26 den 14 juni i vecka 40+6

Frågade hur många stygn det blev och de bara skrattade och säger...

- Nea du Angelica du har inte en skråma så här syr vi ingenting...

Ett speciellt roligt minne är att jag vid 8cm måste gå och kissa och mot personalens vilja gör detta och sambon hänger på och kör en snabb kiss han också ^^

Ett